Jag satt och ritade under Livskunskapen idag i skolan medan resten av klassen satt och kollade på film. Helt plötsligt märker jag att jag inte ser vad jag ritar längre, allt jag ser är ett blankt papper. Jag blir såklart förvirrad. "Dubbelve te eff?" tänker jag och höjer blicken för att kolla på filmen istället, endast för att upptäcka att jag inte ser vad som visas på smartboarden. Visst, jag förstår att jag sitter och tittar på en man eftersom jag hör hans röst, men jag ser inte vilka kläder, vilket ansiktsuttryck eller vilken frisyr mannen har. Jag kollar ner på mitt papper igen och fokuserar allt vad jag kan på det jag precis ritat men ser endast små otydliga blyertssträck. Jag kommer fram till att jag inte kan fästa blicken på något, jag får ingen fokus alls. Jag blir fascinerad över att min förmåga att se har förändrats till synes helt utan anledning. Jag märker även att min vidblick är försvunnen, jag ser bara det som är rakt framför mig.

Lektionen tar slut och jag går fortfarande och förundras över mina nyvunna superkrafter, även om jag blir lite avtrubbad när jag inte ens ser nyckelhålet på mitt skåp som jag försöker öppna. Jag tror att folk såg hur episk jag var när jag sedan gick mot lunchen, vissa kollade t.o.m. snett av avund.

Allt går finfint när jag lassar upp mat på min tallrik, men att greppa tag i besticken är lite knöligt eftersom jag inte ser var den ena gaffeln slutar och den andra börjar, allt är som en enda stor massa av metall. Jag lämnar maten vid mitt bord för att sedan gå och hämta vatten. Tyvärr såg jag inte hur mycket vatten jag hällde upp så glaset rann över och det stänkte vatten över mina kläder, hur tufft som helst.

Jag sätter mig sedan för att äta och märker till min förvåning att min gode vän som sitter mittemot mig - och pratar med en flicka bredvid - bara har ett öga. Jag sitter och stirrar på honom och fnissar för mig själv när han tillslut vänder sig om och frågar vad mitt problem är. Jag förklarar situationen för honom och det blir tyst rund bordet (antagligen av svartsjuka). "Är du dum i huvudet? Varför går du inte hem för?" utbrister min vän Katja som uppenbarligen ser rött av jalusi. Jag berättar att det är hur fräckt som helst och att dom bara är avundsjuka. Vi släpper det ämnet och fortsätter prata om sådant som vanliga dödliga pratar om. 20 minuter senare får jag en sprängande huvudvärk och går hem.

Jag har nu fått tillbaka synen men huvudvärken kvarstår, så jag sitter här och knarkar alvedon.



Så min fråga till er är då: Vad hände egentligen?

Och kanske ännu viktigare: Kommer jag någonsin få tillbaka mina krafter?


(Eftersom det bara är 2,5 tim kvar till alla hjärtans dag så bjuder Max på en liten lubriceringsbild till er flickor där ute att tjuvstarta med.)