Det finns bara en sak som är bra med Pirate Bay-domen - och det är att den är så fullständigt sanslöst, orimligt hård. Fyra personer får ett år i fängelse och 30 miljoner i skadestånd till multinationella musik- och filmbolag. När vi vet att den som får sitt barn mördat max får något hundratusental kronor av samma domstol.

100.000 för ett liv. 30 miljoner för kopierad musik och film.

Jag tror inte att det rimmar så där värst med den allmänna rättsuppfattningen där ute. Och det är som sagt det enda som är bra. Det känns nästan så i kommentarerna från alla förstå-sig-påare, som om alla hoppats på ett litet halvljumt fällande, lite smäll på fingrarna och en kollektiv suck av lättnad att "så där får man ju inte göra, det kan man ju förstå".

Med ett års fängelse och 30 miljoner i böter går det inte riktigt lika lätt att runda frågan utan att tänka efter.

Och det borde du göra. För det är ju inte piraterna vi egentligen har fällt här. Visserligen bidrar Sunde, Varg & Co gärna själva till den bilden genom att kalla sig Pirate Bay, men brottet de döms för är inte att de kopierat låtar och filmer. Det är att de tillhandahållit tekniken som bland annat kan användas till det. Men som egentligen är en del av den nya infrastruktur som heter internet och som skapar dramatiska maktförskjutningar och omritningar av kommersiella och demokratiska kartor. En teknik som kan användas till väldigt mycket mer, ett nytt beteende, en ny demokratisering av information, publicering och opinionsbildande.

Domen i Pirate Bay-målet ingår i ett mönster av internetskräck i det etablerade Sverige.

Oavsett om vi pratar om den stora morgontidningens märkliga artiklar om rikdagsmännens bloggar och PR-byråerna som egentligen låg bakom FRA-bloggbävningen eller etablerade krönikörer och publicister med Jan Guillou och SR-chefen Mats Svegfors i spetsen som avfärdar allt som skapas av "amatörerna på internet" som skräp av det lägsta slaget.

Jag skulle vilja påstå att allt det där beror på samma sak: Rädslan att förlora sin egen makt. Många som har den ekonomiska eller opinionsbildande makten slåss nu med näbbar och klor för att försvara den mot hotet från internet. För internet är en plats som allt mer uppenbart inte kan styras och kontrolleras. Internet är ett verktyg där 1.000 bloggare direkt kan kontrollera uppgifterna från en journalist och publicera en motbild. Där politiker inte behöver vänta på sin tur i kön till mediearenan utan tala direkt med väljare över hela världen. Där artister kan distribuera sin musik direkt till publiken, gratis om man så vill. Där människor kan utöva den djupt nedärvda vanan att dela med oss av saker till varandra.

Den absurda domen i Pirate Bay-målet tydliggör klyftan mellan den hierarkiska industristaten och platta nätverksvärlden i internetsamhället.

I stället för att diskutera hur vi anpassar de värderingar och spelregler vi byggt upp för att få samhället att fungera också i en delvis ny kartbild, upplevs domen som ännu ett försök från den etablerade makten att slå ihjäl eventuell utmaning, i en rät linje från IPRED och FRA-lagen.

Man kan bli anarkist för mindre.

Artikeln ovan är skriven av Pontus Schults.

www.piratpartiet.se 
Även ett litet steg i rätt riktning är ett steg i rätt riktning.