Människan är bra otacksam. Deprimerade ungdomar finns det gott om och det verkar som om de bara blir fler och fler. Det är nästan så att jag själv blir lite nedstämd när jag googlar på ordet "deprimerad" och får upp en sida som innehåller länkar till ett tjugotal bloggar skrivna av självömkande tonåringar som förstaträff.

Det blir bara svårare och svårare att ta de som verkligen är deprimerade på allvar.

Jag läste i en artikel häromveckan att försäljningen av antidepressionspiller har ökat rejält hos ungdomar.

Varför kan vi inte vara nöjda med det vi har? Varför gör vi inte något åt det som är fel? Och varför är det just ungdomar? Är det nya "modet"? Dessa frågor har jag ställt mig själv några gånger men inte kommit fram till några direkta svar, vilket i sig kanske inte är så uppiggande.

Man går inne i Stockholm stad och så ser man ett gäng nedstämda tonåringar med svartfärgat hår - och sned lugg - som sitter och deppar med en illaluktande cigarrett mellan fingrarna.

"Allting är skit", "Skolan suger", "Det finns ingen mening med livet", "Min tid här gör ingen skillnad", "När jag dör tar allting slut", "Ingen tycker om mig för jag är finnig" o.s.v.

Det är nästan så att jag vill skicka dessa ungdomar till Afrika bara för att visa hur grymt livet verkligen kan vara Fast det vore kanske orättvist mot afrikanerna, de har det jobbigt nog som det är utan att det dräller runt en massa tonårspojkar som gråter över att de inte har råd med den nya My Chemical Romance -skivan.

Istället för att sitta och gnälla över att ditt liv inte har någon mening eller att din tid här på jorden inte gör någon skillnad (vilket den antagligen inte har eller gör) så gå och ha kul!

Livet blir inte mer än det du gör det till, du kan inte alltid räkna med att pappa ska laga eller att mamma ska blåsa. En av de mest onödiga sakerna här på vår jord är att gråta och vara ledsen över sådant vi inte har istället för att vara glad och gotta sig i det man har.

Vi lever kanske bara en gång och det är inte värt att grina eller slösa bort den tiden på skit som att sitta och deppa.

Carpe diem. Jag är kanske inget praktexemplar på att fånga dagen, men jag gör i alla fall så gott jag kan.

Nej, nog om det, nu ska jag gå och kolla om jag hittar några av min storebrors Prozac.